Like wealth… but then again, there’s what looks like an acceleration in losing your wealth as well. Fredrik Salmon explains after reading this interesting article in WSJ:

Robert Frank — the WSJ writer, not the Cornell economist — had a fascinating column about what he calls “wealth beta” this weekend. If you’re a member of the 1%, it turns out, you don’t just have a lot of money; you’re also likely to be seeing a huge amount of volatility in your wealth and your income.

//

Frank’s column is based pretty unquestioningly on the idea that this is a bad thing, and he quotes a few wealth-management executives talking about how very rich people can stay rich for decades, and avoid losing all their money.

But my feeling is that high-beta wealth is something to be celebrated — it’s one of the few silver linings to the current rise in inequality. People might become stupendously wealthy, but we’re not really creating a new class of dynasts here. Instead, the money comes, and then, almost as fast as it came, it goes.

It’s also interesting to see the effects of digitalization on the tools that create and/or redistribute wealth; like banking and the financial markets – especially if we look at the acceleration of later. During these times of economic crisis it’s been a lot of speculation if the high-frequency trading (HFT) causes more harm, from flash crashes to acceleration of economic bubbles, then good. Although one thing is clear, HTF is fueled by increasing speed of computers and the wiring that connects them, and its effects, may it be good or bad, is an astonishing acceleration of transactions. Just on the relatively small Stockholm Stock Exchange we can see a daily increase from 50,000 to 700,000 financial transactions from 2001 to 2011.

However, I do believe that it’s not the digitalized acceleration that spur the wins & losses of the 1% – it probably depends more on impulsiveness/ risk propensity – but perhaps its underlying factor of the behavior? Because what is a conceptual model if not a mindset?

Copied and pasted from “Recording Everything: Digital Storage as an Enabler of Authoritarian Governments” by John Villasenor (found through Henrik Alexandersson):

Within the next few years an important threshold will be crossed: For the first time ever, it will become technologically and financially feasible for authoritarian governments to record nearly everything that is said or done within their borders – every phone conversation, electronic message, social media interaction, the movements of nearly every person and vehicle, and video from every street corner. Governments with a history of using all of the tools at their disposal to track and monitor their citizens will undoubtedly make full use of this capability once it becomes available.

//

The coming era of ubiquitous surveillance in authoritarian countries has important consequences for American foreign policy as well, impacting issues as diverse as human rights, trade, nuclear nonproliferation, export control, and intellectual property security.

//

In practice, therefore, an important limiting factor in the ability of these governments to employ technology in the service of their domestic spying programs is the state of technology itself. Storage technology is particularly important in this respect because it supplies the literal memory of a vast domestic surveillance apparatus.

One background of this emerging threat is the price of digital storage, which we all know is declining exponentially.

The threat of these kinds of developments is not exclusive for authoritarian regimes. Just take for example the EU Data Retention Directive. Especially in combination with additional integrity violation legislation which has been implemented on both national and supranational levels.

There are in my mind two additional points which must be made if governments can essentially record every digital action we make.

The most important thing is that we do not give this opportunity to our governments. If they are not legally allowed to eavesdrop on ordinary citizens they are less likely to impose draconic integrity violations upon us.

Secondly we must secure the right to be anonymous online.

Chris Poole spokes thoughtfully about relating topics here and here.

Holmberg fokuserar primärt inte på teknikskifte (exempelvis digitalisering) utan på den analoga filmens konstitution, att dess material celluloid, nitrat, polyester inte är beständiga som tidigare medium som lera och papper. Den analoga filmen beräknas ha en levnadstid på cirka ett sekel vilket är en spottloska i havet jämfört med lera och papper.

Jag brukar hissa digitalisering i närmast varje kultur- och samhällsfråga men utifrån ett realistiskt perspektiv så tror jag dock inte att digitalisering kan rädda allt material, vilket är en resursfråga. Holmberg tar i Expressen upp även detta:

En omsorgsfullt omhändertagen filmrulle antas hålla i ungefär ett sekel. Det är lite jämfört med lera eller papper, men det är mycket länge jämfört med en hårddisk, som i bästa fall har en livslängd på drygt tio år. Förvisso kan digitala filer migreras utan kvalitetsförlust, men kostnaderna skenar snabbt iväg till orimliga nivåer och arkiven ställs inför svårhanterliga kompatibilitetsproblem.
 En filmremsa från 1800-talet går fortfarande att spela upp, men mängder av digital information har redan gått förlorad för alltid eftersom ingen längre känner till hur man ska uttolka sifferföljderna.

Denna aspekt av digitaliseringen måste vi börja diskutera. En viss uppmärksamhet har redan väckts i att vi i dessa dagar av deltagarkultur och digitaliseringsteknikskifte tvingats lämnat en stor del av vårt framtida kulturarv till medium som våra historiska och antikvariatiska institutioner haft svårt att lära sig att operationellt bemästra – dock har tanken att digitaliserat material, även vid antikvariska institutioner, löper stor risk att försvinna knappt vidrörs.

Jag tror att vi alla är i all ärlighet ganska obildade i hur ett mediums fysiska konstruktion påverkar både mediet i sig i frågor som substans, hållbarhet och användarnas subjektiva uppfattning och samhället runt det i frågor som kontinuerlighet och antikvariska värde – ska man hårdra frågorna så leder det oss till frågeställningar om hur vi uppfattar tid – vilket är en central frågeställning som transcenderar en mängd samhällsdiscipliner.

Intressant i sammanhanget är Harold Innis som både i sin ekonomiska teori, framförallt ”staples thesis” och medieteori fokuserade på frågor som hur materialet i en konstruktion (exempelvis torsk i den västkanadensiska handelsekonomin eller papyrus som kommunikationsmedium) har haft stor påverkan på hur konstruktionens kontext (samhället) påverkats.

Innis menar att effekterna är banbrytande, exempelvis över makten över själva innehållet som mediet förmedlar. Som att tyngre material, som i antika Assyrien, ledde till en kulturell partiskhet som premierade tid och religiös organisation medan lättare material som kan transporteras över långa sträckor ledde till en kulturell partiskhet som premierade utrymme och politisk organisation.

Saxat från Wikipedia:

The concepts of time and space reflect the significance of media to civilization. Media that emphasize time are those durable in character such as parchment, clay and stone. The heavy materials are suited to the development of architecture and sculpture. Media that emphasize space are apt to be less durable and light in character such as papyrus and paper. The latter are suited to wide areas in administration and trade. The conquest of Egypt by Rome gave access to supplies of papyrus, which became the basis of a large administrative empire. Materials that emphasize time favour decentralization and hierarchical types of institutions, while those that emphasize space favour centralization and systems of government less hierarchical in character.

Innis koncept har sina fördelar men har också mött välförtjänt kritik. Dock är jag mycket intresserad att se en modern analys baserad på konstitutionen av medier istället för medierna själva.

Hur påverkas framtiden om generationers ikonism förloras? Vilka skiften kan digitaliseringens råvaror skapa?

Stundtals så stöter jag på påståendet att Socialdemokraterna är bäst i Sverige på politisk kommunikation inom sociala medier. Som i Pär Ströms för övrigt utmärkta bok ”Sociala Medier – Gratis marknadsföring och opinionsbildning” (Liber AB, 2010).

Ström skriver:

”Duktigast i Sverige på politisk påverkan via bloggar är nog socialdemokraterna. Det sker huvudsakligen genom att de ger stöd åt vanliga bloggare som bloggar om politiska frågor och som har hjärtat till vänster. För detta ändamål har socialdemokraterna startat bloggnätverket ”Netroots” (www.netroots.se), som skapats med de amerikanska demokraternas bloggnätverk med samma namn som förebild.

I princip får vem som helst ansluta sin blogg till Netroots, och bloggaren får då ett antal fördelar. Bland annat handlar det om att synas på portalen Netroots.se, att få en strid av information från partiet som kan utgöra underlag för ett blogginlägg och att få inbjudningar till seminarier och nätverksträffar. De tyngsta bloggarna i nätverket bjuds ibland in till informella träffar med Mona Sahlin. I skrivande stund är ungefär 450 bloggar med i Netroots.”

Visst låter detta trevligt, bloggare är människor och människor vill sig som en del av någonting större och gillar att få uppmärksamhet. Dessutom kan det finnas flera poänger med att bygga upp bloggnätverk som stöd och utvecklingsverktyg. Men jag tror, som en utomstående, att socialdemokraternas Netroots och pingportalen S-bloggar.se generellt sätt har misslyckats med det kanske viktigaste inom politisk kommunikation, att nå folk utanför den egna sfären och därmed förändra politiken och politikens utgång. Självklart finns det undantag även här.

Intressant är att detta inte är ett svenskt fenomen. Exempelvis så publicerade Nicholas A. Christakis och James H. Fowler bilder av Lada Adamic i sin storsäljande och mycket intressanta ”Connected – Mänskliga relationer och sociala nätverk och deras betydelse i våra liv” (Natur & Kultur, 2010) som visar den omfattande polarisering som existerar även i den amerikanska politiska bloggosfären.

Tillbaks till Sverige och socialdemokraterna. På speciellt S-bloggar.se är det inte enbart polariseringen som är problemet utan också innehållet. Samtalstonen är stundtals sektliknande med bloggare som spärrar impopulära kommentatorer och där alltför mycket utbytte och interaktion står bloggare emellan. Dessutom tycks konflikter mellan bloggare dominera vilket till stor del omöjliggör ett politiskt samtal och meningsutbytte. Erik Laaksos skämtsamma pledge of allegience är ett symtom på denna sjuka.

Anna Ardin, politisk sekreterare på Sveriges kristna socialdemokrater, skrev nyligen ett läsvärd inlägg om detta:

”På S-bloggar är nämligen det heta ämnet oftast inte politiska inlägg som intresserar bloggosfären, utan interna bråk. Det allra smartaste du kan göra för att få många klick från S-bloggar är att hoppa på någon partikollega eller skvallra om nåt internt bråk. De allra populäraste inläggen är några gubbar som slår på varandra och påstår att de andra är dumma på olika sätt, som jag tycker är totalt ointressant. Och störigt.”

Men trots polariseringen och det interna gnabbet så är bloggar en politisk makt. Kanske framförallt för dess funktion av att influera andra medier och stundtals sätta agendan. Som bloggen ”Klamydiabrevet” och dess påverkan på den svenska valrörelsen 2010.

Klamydiabrevet kändes ärlig och gripande och gjorde få oberörda, till skillnad från majoriteten av de (parti)politiska bloggarna. Kanske för att den inte försökte vara en del i en politisk kommunikationsstrategi. Vilket är något som alla politiska partier bör tänka på.

Kerstin Wixe frågar sig på P1 Nya Vågens hemsida om inte [Internetmarknadsförings]branschen inte håller på att bita sig i svansen. Anledningen är att Wixe på Facebook utsatts för anti-rynkkrämsreklam, diverse hårfärgningsprodukter, vitaminer osv. Det är en intressant tanke, som dock inte bara borde riktas till Facebook och dess annonsörer utan till mediebranschen i största allmänhet.

Min primära invändning mot artikeln är att Wixe har fel i hennes utgångspunkt. Det är inte Facebook som med utgångspunkt från hennes ålder anser att hon bör ha anti-rynkkrämsreklam och tryckavlastande sängar utan de annonsörer som köpt upp utrymmet. Facebook erbjuder ett antal parametrar i dess annonssystem varav ålder och kön är två. Således så är det knappast Facebook och dess kartläggning av sina medlemmar som är problemet i detta fall.

Dock så finns det två sidor av samma problem som indirekt tas upp i Wixes text: problemet med demografi som utgångspunkt för reklam i största allmänhet och att demografitänkandet skapar slentriantänkande och lathet hos annonsörer.

Slentriantänkandet hos annonsörer, i detta fallet på Facebook är jag också trött på, jag brukar mest få se annonser för nätdejtingsidor och bilreklam och jag är förvånad över att mångfalden hos annonserna som riktas för mig inte är större. Speciellt med tanke på hur mycket information om mig själv som jag har låtit Facebook och dess annonssystem få reda på.

Förutom att konsumenter ofta är trötta på denna slentrian så tror jag att annonsörerna skulle få högre konverterings- och klickfrekvens om de skulle göra mer än att slentrianmässigt slänga ut breda nät. Gör någonting kul med all den information och därmed alla möjligheterna som de flesta medlemmar på sociala nätverk de facto ger annonsörerna genom nätverkens informationskartläggningssystem.

Denna slentrian som många konsumenter är trötta på är grundar sig i problemet med demografi som utgångspunkt för reklam i stort. En utgångspunkt som utifrån en marknadsförares perspektiv är tryggt men en utgångspunkt som för konsumenter ofta är en förbannelse eftersom reklam som riktas utifrån de traditionellt grundläggande demografiska parametrarna ofta är väldigt tråkig.

Därför ser jag exempelvis Facebook och liknande tjänster som ett positivt annonsparadigm i sin linda. Alla marknadsförare, reklammakare och strateger har inte har börjat använda sociala medier och sökmotorsmarknadsföring på optimalt sätt men jag tror att vi kommer.

Se gärna följande video från TED med Johanna Blakley från USC som ifrån en liknande utgångspunkt entusiasmerar och fördjupar dessa tankar.

Jag blev lite trött häromdagen när jag satt vid Twitter och såg via @erikwesterberg att socialdemokraternas nya mediepolitiska talesperson Berit Högman är en reklammotståndare. Jag kan inte säga att jag blev förvånad, sossarnas vurm brukar vanligtvis inte inkludera ”fri press” bortom public service och A-pressen.

Listan på historiska indicier över Socialdemokraternas stundtals mediefientliga åsikter kan göras lång. De mest anmärkningsvärda kan säkert sägas vara Maj-Britt Theorins förespråkande av förbud mot privat innehav av parabolantenner men i den socialdemokratiska mediemyllan finns mer förbudsiver. Exempelvis den ständigt aktuella viljan att förbjuda könsdiskriminerande reklam.

Dock finns det historiskt suspekta mediepolitiska underligheter i båda blocken. Enligt uppgift så menade Anita Bondestam (FP) att modem betydde dataintrång och att ett inköp av modem innebar problem. Det och den nuvarande borgerliga regerings vurm för storskalig övervakning av Internet ger tillräckliga indicier för en suspekt mediesyn även inom borgerligheten.

Dock verkar vänstern över partigränserna inte förstå att inskränkningar för reklam innebär inskränkningar för det fria medieklimatet eftersom frihet för medieklimatet grundar sig på mediemångfald och pluralism.

Mats Ekdals benämning av reklam som ”mediemångfaldens adjutant” är klok. Det är helt enkelt så att utan reklam skulle vi varken ha några massmedier eller någon mediemångfald. Oavsett om Internet, förändrade publiceringsmöjligheter för gemene man, eller någonting  helt annat kommer att göra massmedierna obsolete (vilket jag dock tvivlar på) så kommer vi fortfarande att behöva någon typ av reklam.

En intressant aspekt i frågan om reklam är dess valorisering av utrymme – papprets utrymme i morgontidningen, radiovågornas konstituerade plats, sponsrade kontra organiska länkar hos den stora sökmotorn – hur påverkar denna valorisering mediernas användarutrymme? Användningsupplevelsen? Hur påverkar valorisering av utrymme värdet av och beteendet i en digital värld med obegränsat utrymme?

Det är aspekter på reklam som vi borde prata om, inte småsinta och privata (icke)reflektioner om reklamens vara eller icke vara.

I know I haven’t posted in a while, but a few posts are still in progress…

My absence in here is mostly to do with a new job-assignment. I started out a new position in August as Social Media Manager for a start-up life science company. I can’t say how thrilled I am to get this position – a position more hands on and campaign-focused then my work as communication strategist. But the new position is so far only half-time so I still do some strategy and other work.

I’m very happy with my new position so far and I’m pleased to say that the Dilbert comic strip below is not a reflection of my new life .

”Generaldirektören för MSB – Myndigheten för Samhällsberedskap www.msb.se presenterade sig under publikfrågorna och lovade att samhället kommer att ta ansvar för digitala legitimationer, troligen genom Skatteverket.”

“The General Director of MSB – Swedish Civil Contingencies Agency www.msb.se, presented himself during the audience questions, and promised that the society will take responsibility for digital IDs, probably by Swedish Tax Agency.”

Too early to tell if this is really worrying but it doesn’t sound really swell considering the current Swedish governments lust for draconic Internet policies.

However, I don’t think this will become a privacy issue.

Just cost a whole lot of money.

But hey, that’s an issue to .

The Book starts with the printing press and the printing press in its contexts. Below are a few quotes:

[On Canadian economist Harold Innis]“Another central concept in Inni’s pioneering theory was the idea that each medium of communication tended to create a dangerous monopoly of knowledge. Before he decided to to become an economist, Innis thought seriously of becoming a Baptist minister. The economist’s interest in competition, in this case competition between media, was linked to the radical Protestant’s critique or “priestcraft”. Thus, he argued that the intellectual monopoly of medieval monks, based on parchment, was undermined by paper and print, just as the “monopoly power over writing” exercised by Egyptian priests in the age of hieroglyphs had been subverted by the Greeks and the alphabet. “

//

“Samuel Hartlib, an East European exile in Britain who supported many schemes of social and cultural reform, wrote in 1641 that “the art of printing will so spread knowledge that the common people, knowing their own rights and liberties, will not be governed by way of oppression.”

//

“All the same, some commentators wished the new epoch had never arrived. The triumphalist accounts of the new invention were matched by what we might call catastrophist narratives.  Scribes, whose business was threatened by the new technology, deplored the arrival of the press from the beginning. For church-men, the basic problem was that print allowed readers who had a low position in the social and cultural hierarchy to study religious texts for themselves, rather than relying on what the authorities told them. For governments, the consequences of print to which Hartlib referred were no reason for celebration.”

This flattening of consumption of the migratory knowledge, which for its times were both dangerous and radical, spurred some groundbreaking democratic effects. This together with the birth of intellectual property rights are very talked about and well discussed effects of the evolution of printing press.

What’s interesting to remember in these times of rapid technological and social media developments are Inni’s thoughts that the printing press undermined the intellectual monopoly of the medieval monks. However, one of the things that the printing press spurred, the birth of the modern and highly regulated intellectual property legislation, is an example that Inni’s was right in his notion that each medium of communication tends to create a new dangerous monopoly.

It’s still to early to make a substantial guess but we should ask ourselves two interconnected questions:

• Will today’s dangerous monopoly of ideas, the modern and unilateral intellectual property, be undermined by the all more converged Internet?
• What might be the next dangerous monopoly of knowledge?

Other Groundbreaking Effects of the Printing Press

These processes were important but the printing revolution managed to spur some additional processes. For example the birth for a market of news, the birth of advertising, and the evolution of private reading

[On private reading] “The dangers of private reading were frequently discussed. Whether or not it acted as a tranquiliser (see p. 18), contemporaries sometimes viewed the activity as dangerous, especially when practiced by subordinate groups such as women and by the “common people”. Parallels with twentieth-century debates about “mass culture” and the dangers of television are clear enough, and they were pointed out more than a generation ago by the sociologist Leo Lowenthal (1900-1993). Today, the rise of the Internet has initiated another debate of this kind.”

The evolution of, and subsequent fight over, the printing press was multifaceted. On the one hand it was an evolutionary technological process; on the other hand it was a struggle of ideas and social discourse; and on the perhaps most radical hand was it a blast of societal innovation that spurred so many parallel processes that ended up shaping the medial, societal, and democratic functions of the representative governmentally controlled mass-society.

“And the reason we thought that – in other words, people in the cooking world were looking for cooking universals. They were looking for one way to treat all of us. And it’s good reason for them to be obsessed with the idea of universals, because all of science, through the 19th century and much of the 20th, was obsessed with universals. Psychologists, medical scientists, economists were all interested in finding out the rules that govern the way all of us behave. But that changed, right? What is the great revolution in science of the last 10, 15 years? It is the movement from the search for universals to the understanding of variability. Now in medical science, we don’t want to know how necessarily — just how cancer works, we want to know how your cancer is different from my cancer. I guess my cancer different from your cancer. Genetics has opened the door to the study of human variability. What Howard Moskowitz was doing was saying this same revolution needs to happen in the world of tomato sauce. And for that, we owe him a great vote of thanks.

I’ll give you one last illustration of variability, and that is – oh, I’m sorry. Howard not only believed that, but he took it a second step, which was to say that when we pursue universal principles in food, we aren’t just making an error, we are actually doing ourselves a massive disservice. And the example he used was coffee. And coffee is something he did a lot of work with, with Nescafe. If I were to ask all of you to try and come up with a brand of coffee — a type of coffee, a brew – that made all of you happy, and then I asked you to rate that coffee, the average score in this room for coffee would be about 60 on a scale of 0 to 100. If, however, you allowed me to break you into coffee clusters, maybe three or four coffee clusters, and I could make coffee just for each of those individual clusters, your scores would go from 60 to 75 or 78. The difference between coffee at 60 and coffee at 78 is a difference between coffee that makes you wince, and coffee that makes you deliriously happy.”

The example of universal vs. differentiated groceries, in this case tomato sauces and coffee, is a nice trivial example of what can se seen as an offline result of the new digital conceptual model (which I wrote about here) which has been spurred by digitalization (fragmentation, differentiation, and larger quantities).

This quote and line of thinking is especially interested in correspondence with the passing conceptual logic, and societal organization, of the masses.

Don’t take me wrong, I do like to consume, but it’s not consumerism per se which I like with Gladwell’s quote; it’s the though that when more and more areas of life fragments and differentiates, we as citizens, customers, whatever, gain bits and bits of increasing influence in determining our life course. Sometimes it may be as simple as getting a nice cup of coffee, but sometimes there’s sheer beauty simple choices.